Map marker icon
Station
Map marker icon
Station (utan tågtrafik)
Map marker icon
Intressepunkt

Stora förväntningar.

Järnvägen mellan Växjö och Västervik byggdes i etapper av två privata järnvägsbolag mellan 1876 och 1922. Norrifrån från Västervik till Hultsfred och söderifrån från Växjö mot samma ort. I båda fallen kom man att bestämma sig för att spårvidden skulle vara 891 mm (tre svenska fot, vanligt för privatbanor vid denna tid).

Från Växjö började man dock initialt att planera järnvägen med 600 mm spårvidd, men som ändrades till 891 mm, när man insåg att banan skulle bli alltför klen. Till följd av detta blev sträckan närmast Växjö den krokigaste delen och med de skarpaste kurvorna. Banans tillkomst hade ett intimt samband med bruks- och tränäringen i bygden och kom att utgöra en betydelsefull roll i samhällsutvecklingen under många år. Inte minst utgjorde hamnen i Västervik möjlighet att frakta varor också utomlands.

Smalspårets invigningsdatum
Sträcka Invigningsår
(Åtvidaberg-) Jenny – Västervik 1878-12-10
Jenny – Hultsfred 1879-11-16
Växjö – Klavreström 1895-12-01
Klavreström – Åseda 1902-06-26
Åseda – Virserum 1911-12-23
Virserum – Hultsfred 1922-12-05

Svåra tider.

På 1930-talet medförde en växande landsvägstrafik att de enskilda järnvägarna fick konkurrens, vilket kom att allvarligt påverka deras ekonomi. Detta var också en bidragande orsak till att de flesta enskilda bolagen förstatligades under 1940-talet. Så ock de båda privatbanorna VÅHJ (Växjö-Åseda-Hultsfred Järnväg) 1941 respektive NVHJ (Norsholm-Västervik-Hultsfred Järnväg) 1949.

Förstatligandet.

Därefter var det Statens Järnvägar (SJ) som tog hand om banan. SJ rustade upp och moderniserade. Gröna diesellok och gul/orange rälsbussar ersatte successivt ångtågen. Semaforer byttes ut till ljussignaler. Staten föresatte sig att bredda banan till normalspår (1435 mm), men minskande trafikunderlag medförde att banan blev kvar som smalspårig, utom på sträckan Västervik-Åtvidaberg(-Linköping) som breddades 1964. Samtidigt upphörde trafiken mellan Åtvidaberg och Norsholm och spåret på den delen revs. Breddandet medförde att ca 5 km av spåret mellan Västervik och Jenny fick trafikeras av både normalspåriga tåg mot Linköping och av smalspåriga tåg mot Hultsfred. För att göra det möjligt, byggdes spåret med tre räler (”treskensspår”), vilka används fortfarande idag och är det enda i drift kvarvarande i landet.

Avveckling.

Under en följd av år efter förstatligandet avvecklades i stort sett alla smalspåriga järnvägar i Sverige. Detta berodde delvis på att Riksdagen hade beslutat att varje trafikgren skulle bära sina egna kostnader, och smalspåriga järnvägar i avfolkningsbygder hade svårt att gå med vinst. SJ ansåg att smalspårsjärnvägarna rent generellt borde läggas ned, vilket också successivt kom att ske. Även järnvägen Växjö – Hultsfred – Västervik ville SJ avveckla, men till följd av att motsvarande landsvägar var i klenaste laget (i alla fall för godstrafikens del), drog beslutet om nedläggning ut på tiden. Med bättre landsvägar torde det ha fattats långt tidigare. När det var klart för nedläggning hade Riksdagen emellertid träffat beslut om ett moratorium för nedläggningar, tills en ny trafikpolitik hade beslutats. Denna omständighet fick till följd att banan mellan Växjö och Västervik blev SJ:s sista smalspårsjärnväg för persontrafik i Sverige. Med sina 187 km kom den så småningom också att bli norra Europas längsta smalspåriga järnväg.

Den nya trafikpolitiken lade över ansvaret för lokal persontrafik över på länstrafikbolagen. Statliga Transportrådet skulle hjälpa länstrafikbolagen att fatta rätt beslut om bevarande eller nedläggning av befintlig järnvägstrafik. Både Kronoberg och Kalmar valde att satsa på landsvägsbussar. Därmed var det ingen chans för järnvägen att samhället skulle bedriva en fortsatt persontrafik. Den 19 augusti 1984 gick det sista tåget i SJ:s regi med de så karaktäristiska gul/orange rälsbussarna. Banans godstrafik fortsatte fram till i början av 1986, men från den 1 april var alla SJ-aktiviteter avslutade.

Rivningen tycktes nu vara nära förestående.

Rädda Smalspåret!

Ur det stora folkliga engagemang som uppstod i samband med SJ:s nedläggning av vad som hädanefter allmänt kom att benämnas ”Smalspåret”, bildades den ideella ”Föreningen Rädda Smalspåret” (numera Föreningen Smalspåret Växjö – Västervik förkortat ”FSVV”) för att försöka bevara banan och fortsätta bedriva någon form av trafik på den. Med föreningen som pådrivande kraft, gemensamma ansträngningar från folk i allmänhet och entusiaster i synnerhet, bildades så Växjö-Hultsfred-Västervik Järnvägs AB (VHVJ) för att med satsat aktiekapital och ca 5000 ägare i ryggen kunna köpa loss Smalspåret från staten. Med statsbidrag uppgående till knappt halva lösensumman, det egna kapitalet samt resterade likvid i form av banklån, överläts Smalspåret i juli 1987 av SJ till VHVJ för beloppet 7,25 milj kr. Trafik återuppstod därmed på nytt längs banan, främst i form av turisttrafik sommartid och en hel del beställningstrafik (”charter”), men även bl a skoltåg i den södra änden kom att bedrivas under en följd av år. Den övervägande merparten av all VHVJ verksamhet kom att skötas med hjälp av ideella insatser.

Till följd av den svenska bankkrisen med sitt skyhöga ränteläge ett par år in på 1990-talet, tvingades VHVJ att förklara sig i konkurs och upphöra med sin verksamhet, varefter flera på olika vis svåra år följde. Vägverket handlade in sträckan utanför Jenny och etablerade en vägbank för väg 22 över banan, Banverket införde ett nytt säkerhetssystem i Västervik (radioblock), och Växjö kommun, som hade köpt banan inne i Växjö stad, tillät inte längre trafik på spåret till Växjö C och verkstaden.

Det fanns med andra ord stora utmaningar med att bevara banan. Problemen vid Västervik löstes så småningom tack vara ingripande från länsstyrelsen i Kalmar. Sträckan Växjö-Åseda revs i början på 2000-talet, medan Åseda-Hultsfred-Västervik fortfarande finns kvar.

Kulturmiljövård och turism.

Med tiden uppstod en ny syn på Smalspåret hos olika delar inom offentligheten. Man kom till insikt om att det har ett värde som en del av svenskt kulturarv och kommunikationshistoria. Utöver att vara en ”attraktion” med många besökare. Från mitten av 1990-talet och framåt kom Smalspåret att i olika etapper förklaras som byggnadsminne. Detta omfattar idag sträckan Virserum-Jenny (95,6 km). I byggnadsminnet ingår ett antal stationshus, banvaktsstugor, godsmagasin, lokstall m fl byggnader och byggnationer, inklusive den av föreningen ägda Virserums station med godsmagasin m m. Föreningen har också i allt större utsträckning kommit att fokusera på det kulturarv som Smalspåret utgör och vikten av att det bevaras åt eftervärlden.

Smalspåret Åseda – Virserum – Hultsfred – Västervik är ett betydelsesfullt svenskt industriminne, som förenar kultur- och teknikhistoria med modern turism. Många söker sig till Smalspåret för att få uppleva hur man åkte tåg en gång i tiden, eller för att ta sig ut i naturen med cykeldressin. Banan visas upp för allmänheten främst sommartid, men året om arbetar frivilliga med underhåll och upprustning av olika slag i verksamhetens olika delar.